Anna växte upp med 6 småsyskon, fyra systrar, en bror och en halvbror i Skatamark 2. Som 13-åring förlorade hon sin mor, Brita. Hon dog av slag den 6 februari 1771. Fadern gifte om sig några år senare och Anna fick en styvmor och en halvbror.
Den 27 december 1781 gifte hon sig med soldaten Per Snickare i Skatamark 128. Både hennes farfar och morfar var soldater, så att hon blev soldathustru kanske inte var så konstigt. Hennes make kom också från en soldatsläkt, hans pappa var soldat Olof Klinger i Rutvik och hans bröder var soldaterna Qvick och Nybyggare. Hennes svägerska gifte sig dessutom med en soldat Rånman i Råneå församling.
Anna och Per hann få tre barn tillsammans innan maken kallades ut i svensk-ryska kriget som utspelade sig mellan åren 1788-1790. Kriget kallades även Gustav den III:s ryska krig. Det utkämpades i östra Finland och finska viken då Gustav den III ville återta förlorade landområden. Fred slöts 1790 utan några landavträdelser varken från Sveriges eller Rysslands sida. De svenska trupperna hade då förlorat ca 3 000 soldater på slagfältet och omkring hela 18 000 döda av andra orsaker, exempelvis sjukdomar. Per var en av alla dessa män, hans två bröder klarade sig dock.
I husförhörsboken finns en notering om Pers frånfälle: "i Finl. 1790". Det går inte att återfinna någon notering om hans död i Nederluleå församlings död- och begravningsbok. Ej heller någon bouppteckning eller någon notering om förmynderskap för hans minderåriga döttrar. Vid denna tid var Anna 33 år gammal och deras döttrar Brita Maja och Anna Cajsa 7 respektive 4 år gamla. De hade en son också, Olof, men han dog endast några veckor gammal i september 1785.
Utdrag ur husförhörsboken:
Vad skulle nu Anna ta sig till med två små flickor? Soldattorpet övertogs av en ny soldat Snickare och hans familj. Hon står skriven såsom änka i byn Skatamark med sina döttrar. Hon var förmodligen inhyst hos släktingar då hon återfinns i husförhörsbokens avslutande sidor för byn Skatamark. Där människor som varken var bönder och ägde mark eller soldater som bodde på soldattorpen står skrivna. Hon torde ha fått del av en viss änkepension efter sin make, soldaten Snickare. Men var det tillräckligt för att försörja sig de återstående 29 åren av sitt liv? Att försörja två små döttrar och se till att de kunde gifta sig? Hennes barnaskara växte dessutom 1794 då hon fick en oäkta dotter vid namn Lovisa med den angivna fadern drängen Johan Henriksson i Skatamark. Enligt husförhörsboken blev hon också dömd för detta brott, att ha fött ett utomäktenskapligt barn. Då var hon 37 år gammal.
Hon dog den 22 oktober 1819 i Skatamark av vattusot i en ålder av 61 år. Då var hennes döttrar utflygna ur boet. Brita Maja (min anmoder) gifte sig med soldaten Per Svan i Brobyn, Anna Cajsa gifte sig med bonden Olof Gustaf Palmgren i Måttsund 2 och Lovisa gifte sig med den avskedade soldaten Nils Petter Silver i Skatamark. Kanske Anna fick bo hos Lovisa de senare åren av hennes liv, och se sina barnbarn växa upp. Man kan ju hoppas det, för det kan inte ha varit ett lätt liv hon levt med sorgen efter sin man och son, förlusten av hemmet och tyngden att försörja sina döttrar.
Dottern Brita Majas yngsta son, Emanuel Sundkvists yngsta son Viktor Emanuel blev sedermera Baptistpredikant och kallade sig för Vinberg. Han skrev dagbok, i ett utdrag ur hans dagbok står detta om Annas svärson, Brita Majas make, Per Svan:
Min farfar, som jag dock aldrig så vidt jag mins sett var byns prest hvarför äfven mitt hem fick det betydelsefulla namnet Prestsvan (Min farfar var soldat och hade namnet Svan) till skillnad från en annan gård som äfven bar namnet "Svan". Han sägs hafva varit en stor sångare och han deltog äfven i det sista kriget, om jag ej missminner mig.
En spännande notering om min farmors farfars farfar. Kanske fick Anna höra honom sjunga och predika? En inblick i deras vardagsliv som inte alltid är så lätt att finna. I husförhören står deras namn och födelse-/döds-/vigselår. Ibland med någon notering om begångna brott och flyttningar mellan församlingarna. Men inte mycket mer som kan hjälpa en släktforskare i dess strävan att försöka förstå hur dess släktingar levde långt tillbaka i tiden. Ibland kan man dock ha tur och hitta dagboksanteckningar, helt ovärderliga sådana enligt min mening!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar